Kategori: Allmänt om kläder

Vi shoppar alldeles för mycket och kläderna hinner knappt slitas förrän de hamnar längst in i garderoben och vi går ut för att köpa nya. Men istället för att skämmas för att vi tröttnar på våra plagg, bör vi göra det bästa av situationen och byta plagg med varandra. Då kan den där tröjan som inte satt så bra som vi tänkt och jeansen som var fel färg och klänning vi aldrig kände oss hemma till bytas mot nya plagg som väcker mer lust och glädje – men som någon annan tröttnat på.

Den största klädbytardagen i Sverige anordnas sedan några år tillbaka av Naturskyddsföreningen ihop med samarbetspartners. Den har ett tydligt upplägg: Ta med dig mellan fem och tio plagg, byt in dem mot en biljett per plagg och använd biljetten för att ”köpa” någon annans inlämnade plagg. Att vara med är helt gratis och dagen anordnas på flera orter runt om i landet, ofta i samarbete med någon så att lokalen kan lånas gratis. Det är förstås viktigt att plaggen man byter in är hela och fräscha, för ingen vill ha en urtvättad tröja, mjukisbyxor med slapp resår eller en tunnsliten t-shirt. Det här är istället tillfället man kan göra sig av med plagg som förvisso är fina, men som aldrig känns helt rätt för en själv. Kanske är byxorna lite väl tajta eller tröjan i fel färg, men det är inget fel på plaggen i övrigt. Då är det perfekta plagg att ta med till en klädbytardag, för smaken är som bekant olika.

Om några plagg inte hittar en ny ägare, skänks de till en lokal second hand-butik. Hela idén med klädbytardagen är smart inte bara för den egna plånboken eller för att det är roligt, utan också ur ett miljöperspektiv. Klädernas livslängd ökar när de får ett nytt hem och själv avstår man från shopping genom att byta till sig nya plagg istället för att köpa.

Att ärva kläder är något många tänker hör barndomen till, genom hela historien har det varit så. Småsyskonet tar över det äldre syskonets urvuxna plagg. Ibland med glädje, ibland med surhet för att den själv aldrig får något nytt i sin egen stil. Men även vi vuxna kan ärva av varandra. För vem går inte upp eller ner i vikt eller tröttnar på ett plagg medan det fortfarande är snyggt och fräscht? Att ge bort kläder till eller få kläder av en kär vän eller släkting är ett fint sätt att förnya garderoben och inget som ska ses som något snålt eller negativt.

Tyvärr tycker många att det är pinsamt att ge bort sina plagg. Det känns som om man använder sin vän eller släkting som ”soptunna” och tänker att den vill väl inte ha det man själv ratat, hen vill hellre köpa nytt. Och tvärtom kan det kännas obekvämt att be om plagg någon annan tänkt skänka till välgörenhet eller slänga. Men man kan prova att ta upp ämnet som en allmän fråga, antingen när man träffas eller via till exempel Facebook, för att se vilka vänner och släktingar som är positiva till idén. Att ärva från varandra är mer i tiden än man kan tro.

När vi tänker på bröllopskläder ser vi framför oss en snygg kostym och en lång, vit klänning. Men har det alltid varit så? Nej, den där vita klänningen kom först på 1800-talet och då till adeln som blivit inspirerad av hur modet såg ut i Paris. Men de som inte tillhörde de rikaste i samhället hade sällan råd med en speciellt klänning för ett enstaka tillfälle – ens om det tillfället var ett bröllop – utan man gifte sig i de finaste plagg man hade. För kvinnan kunde det ända fram till 1920-talet innebära en svart, enkel klänning. En svart klänning var, historiskt sett, något dyrbart för att kostade att färga tyg svart. Vid konfirmationen fick man därför ofta en svart klänning och den återanvände man sedan på bröllop och andra finare tillställningar.

Hembygdsdräkt har också länge varit ett alternativ för både män och kvinnor. Hur de ser ut varierar beroende på var i landet man bor. När den vita färgen kom och blev mer populär menade man att den signalerade renhet och oskuldsfullhet – och indirekt att bruden är oskuld. I dag bär de flesta fortfarande vitt, även om det blir allt vanligare med andra färger. Svart ses dock numera inte som en okej bröllopsfärg för kvinnor.

1920-talet talas ofta som en ”glad” tid, placerad mellan två världskrig och där det kulturella livet fick blomstra. Man började, framför allt i städerna, att gå ut på kaféer och biografer eller gå och dansa, röka cigaretter, lyssna på jazz och ha en mer modern livsstil. Inspirationen hämtades från de stora städerna som Berlin, Paris och New York.

För kvinnorna blev kjolarna kortare. Från långkjol till en som slutade på vaden. Först tyckte många illa om det, men eftersom kvinnorna rörde sig mer ute i både nöjeslivet och i arbetslivet blev det en praktisk längd som snart blev normen. Funktionalism var viktigt: plaggen skulle inte hindra kvinnan i hennes vardag eller i det hon ville utöva. Det kom inte bara vardagsplagg utan nu började det även säljas sportplagg för kvinnor, till exempel tenniskläder.

Kvinnan var självständigt och bestämde över sig själv, sitt liv och sin kropp. Modet påverkades till viss del av männens kläder och Coco Chanel var en modeikon och föregångare många inspirerades av. Själv kunde hon klä sig i manskläder, till exempel frack och fluga, och hon levde som singel (med älskare) och försörjde sig själv. Att vara en pojkflicka blev idealet. Även om alla inte hade råd att klä sig som Coco Chanel, var det förhållandevis enkelt att massproducera den populära stilen, eftersom den innebar raka linjer och inte så mycket extravaganser. Det gjorde att vanliga svenska kvinnor hade råd med moderna kläder. Att någon var rik såg man inte längre på vilket mode den bar, utan på detaljerna, som exempelvis valet av material.

Männen klädde sig i knickerbockers eller frack, drack cocktail på tjusigast möjliga sätt och hade jazzgossarna som ideal.

Vill du klä dig som man gjorde på 1950-talet eller i alla fall inspireras av den stilen? Här kommer lite tips på vad du kan tänka på.

Efter kriget blev det mer fokus på lyx, men också på ungdom. Tidigare hade man varit först barn och sedan vuxen, men nu blev ungdomen en särskild tid i livet, men sin egen stil och smak. De unga vågade utmana de vuxna, drömma om en annan värld och vara lite rebelliska. Kvinnornas siluett skulle likna timglas och med hjälp av korsett och mängder av tyg fick man till det.

Praktiska plagg sågs som tråkiga. I stället skulle det se snyggt ut. Vida kjolar och smala midjor var klänningsidealet. Under årtiondet blev de allt kortare, i takt med att man blev bättre på att tillverka nylonstrumpor utan någon söm där bak. På fötterna hade man gärna ballerinaskor som kunde vara mönstrade med prickar eller rutor. Till fest var det pumps eller stilettklackar som gällde, gärna matchande i färg och tyg med klänningen.

Rakt hår var inte det snyggaste, men man kunde ha det i svans eller knut. I övrigt var det lockar som gällde och de fick man med hjälp av papiljotter.